Det underbara fruktträdet

(en folksaga från Sydamerika)

I början gjorde Tunpa himlen, solen, månen och alla stjärnorna. Jorden var alldeles bar. Tunpa satte då ett träd som senare blev mor till alla träd på jorden. I detta träd fanns allehanda frukter. Tunpa gjorde även förfäderna till oss. En av dessa förfäder hette Tacumbocumba/ klätterråttan. Hon fick vakta trädet så att inte ett enda frö skulle komma bort. Hon vaktade trädet tills det kom knoppar blommor och tills dessa blev blommor. Blommorna växte större och större tills de blev frukt. Klätterråttan smakade frukterna. De var underbara!

pampasräven

En dag kom en besökare till Tacumbocumgas hus. Det var Aguaratunpa/ pampasräven. Klätterråttan bjöd sin gäst på frukt, men satte sig bredvid sin gäst för att han inte skulle sno något frö med sig. Aguarantupa gömde dock ett frö i en ihålig tand. När han slutat äta, räckte klätterråttan honom vatten för att skölja munnen, så att inte ett enda frö skulle bli kvar. Med fingret undersökte hon pampasrävens mun, men kunde inte finna något. Därefter gick besökaren sin väg.

KlättermusenAguaratunpas fortsatte gå tills han kom till en öppen slätt. Där sådde han trädets frö som han hade med sig. Sedan drog han vida omkring. Efter ett par år kom han tillbaka och fann trädplantan redan stor. Då drog han åter vida omkring. När han kom tillbaka stod trädet i full blom. Åter drog pampasräven ut i världen. När han kom tillbaka för tredje gången fann han trädet fullt med mogna frukter. Han tog upp en, som hade fallit till marken och smakade på den. Den var söt och god.

Nu sökte pampasräven efter någon, som ville vakta trädet åt honom. Han frågade en skalbagge, som lovade att göra det.

– Kommer någon och vill stjäla trädets frukter, så skall jag sjunga ”tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti”, sade skalbaggen.

– Det blir bra, sade Aguaratunpa,

Han gick sin väg, men hann inte gå långt, förrän han hörde:

– Tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti…

Pampasräven skyndade tillbaka.

– Här har loppan, fästingen och bladskärmarmyran varit, sade skalbaggen. De har stulit frukter ur ditt träd. Fästingen hade ett stor nät med sig för att bära frukterna i, medan bladskärarmyran klättrade upp i trädet för att bita dem.

Aguaratunpa skyndade efter dem. Först hann han upp myran. Han trampade den på mitten. Därför är alla myror så smala om livet. Sedan trampade han på fästingen så att den blev alldeles platt. Till sist fick han tag i loppan och trampade på den också. Men pampasräven slant med foten, så att han klämde till den från sidan. Därför är alla loppor smala och hoptryckta.

 

Annonser

Den unga räven och den gamla räven

(en folksaga från Sydamerika)

Vulpe

Denna historia utspelades någonstans i Sydamerika under den torra säsongen. Den handlar om en ung räv som gick och sökte efter mat i skogen under en hel vecka utan att hitta något. En dag såg han plötsligt något som gav honom stort hopp. Han såg att en jaguar just hade dödat en rådjursunge och nu förberedde han sig att sätta tänderna i den. ”Delar han sin måltid med mig, om jag frågar honom artigt?” undrade den unga räven. Men han var tveksam för jaguaren såg självisk ut. Då fick han en idé. Med skräckslagen min, sprang han mot jaguaren och skrek:

– Hjälp, farliga hundar! Akta er för farliga hundar! De är mer än hundra stycken! Låt oss fly allesammans!

Den unga räven stannade inte invid jaguaren, utan sprang förbi honom och sedan gömde han sig i den höga undervegetationen. Jaguaren såg honom och hörde hans skrik. ”Hundra farliga hundar kan man inte stå emot”, tänkte rovdjuret. Så han lämnade sitt byte och sprang iväg han med. ”Bättre att avstå från sitt byte än att själv bli hundmat” resonerade jaguaren medan han gjorde stora hopp över nedfallna träd, små bäckar och genom träskområden. Han stannade inte förrän han kom så långt bort från det döda rådjuret att han inte längre hörde något hundskall; eller det som HAN trodde att var hundskall.

Under tiden kom den unga räven ut ur buskaget och närmade sig den övergivna maten. Just när han förberedde sig att ta en bit ur det fortfarande varma köttet, hörde han ett ljud bakom sig. Det var en gammal räv, lika mager och hungrig som han själv. ”Dessa djur är farliga, tänkte den unga räven, jag måste hitta på något, för att inte bli av med maten.”

– God afton, sade nykomlingen så fort den såg den andre.

– Inte så god, farbror, svarade den unga räven.

– Hur så?, frågade den gamla räven. Kan jag få veta varför den inte är så god?

– Allt arbete och ingen lycka, sa den andra med plågad min.

– Jag ser att du har gott om mat, insisterade den gamla räven.

Hans ögon glittrade och det vattnades i munnen på honom.

– Ja, så trodde jag också, men se, nu måste jag kasta allting.

– Kasta? Vad pratar du om? Varför måste du kasta allting?

– Jo, suckade den unga räven, för att jag får spy upp varenda bit jag sväljer av det här förbannade köttet. Jag visste inte att den var förgiftat.

Den gamla räven blev förskräckt när han hörde detta, med sedan tog han en bit kött av det döda djuret. Det smakade väldigt gott. Räven tog en bit till och tuggade på det. Sedan en bit till; och en till. Han tuggade på varje bit och tuggade och tuggade tills bara blev några ben kvar. Det var den unga rävens tur att bli häpen:

– Vad gjorde du, min vän, frågade han. Har jag inte varnat dig att hela maten är förgiftad? Trodde du inte på mig?

– Jovisst, tror jag på dig, svarade den gamla räven, men jag var så hungrig att jag hade inget val. Jag tänkte att det var bättre att dö snabbt än att fortsätta gå omkring och lida en långdragen svältdöd.

 

Bältdjurets klädesplagg

Armadilen

(en folksaga från Sydamerika)

Ryktet gick att, första natten med fullmåne, på stranden av Titicacasjön, skulle hållas en stor fest. Andinska måsar flög från en plats till en annan och tillkännagav firandet. Det var inte första gången det hölls en sådan fest. Och varje gång när detta hände, var det en massa djur och fåglar som anlände dit. Alla ville roa sig. Djuren brukade förbereda sig noga för att skryta för varandra. De rengjorde skinnet och sina fjädrar, de kammade sin päls och använde speciella oljor för att se fina ut.

Bältdjuret ville inte låta sig överträffas av de andra djuren. Hans skinn var inte så speciellt vacker, men han bestämde sig att skaffa sig en dräkt som skulle tjäna inte bara vid detta tillfälle, utan under hela året; både varmt och kallt väder. Duktig vävare som han var, började han själv göra denna klädsel. Han var flitig och jobbade koncentrerat. Klädseln såg fin ut och var tunn som ett spindelnät.

En eftermiddag, när han jobbade som bäst på sin festdräkt, råkade en räv passera nära bältdjurets hus. Den såg den fina väven som började ta form och blev nyfiken. Han frågade:

– Vad gör du, min vän?

– Stör mig inte, svarade bältdjuret, jag är upptagen!

Räven blev ännu mer nyficken, så han insisterade:

– Jag går inte härifrån förrän du berättar för mig, vad du sysslar med.

Bältdjuret i sin tur blev irriterad och okoncentrerad. Han stack sig två gånger i ett finger, en gång valde han en tråd med fel färg. Till sist tänkte han att det var lika bra att berätta för räven vad han gjorde för att slippa ha honom i sin närhet.

– Ser du inte vad jag gör? Jag väver en dräkt inför festen vid Titicacasjön!

– Hinner du göra den färdig till ikväll? hånade räven honom.

Bältdjuret lyfte blicken förvånad och utbrast:

– Sa du ikväll? Är det redan fullmåne?

– Självklart. Snart är alla djur samlade där och vi kommer att dansa på stranden hela natten.

”Det var det värsta, tänkte bältdjuret, hur kunde tiden gå så fort?!” Han blev orolig att han skulle missa den stora festen som han så gärna ville vara med på. Han återupptog sitt arbete med ännu större iver. När det återstod bara stycket som skulle täcka svansen, tänkte han att den kan likaväl hänga utanför dräkten. Och när han provade den märkte han att den satt löst på magen, men han tänkte inte göra något åt det heller eftersom han kände sig så bekväm i den nya dräkten. Nu var det dags att skynda sig till festen.

På väg till Titicacasjön började det regna. Bältdjuret halkade och föll i en lerig vattenpöl. ”Det var bara det som fattades”, tänkte han. Men han gav inte upp, utan fortsatte gå. Efter regnet kom solen ut. Den leriga dräkten torkade och hårdnade så mycket att den blev som ett skal med små mörkbruna fläckar. Bältdjuret hade svårt att gå i den, men han gav inte upp denna gång heller. Till slut anlände han till festen vid Titicacasjön. Bältdjurens dräkt gjorde succé. Alla djur beundrade den:

– Den var verkligen fin, sade några.

– Helt originell, sade andra.

– En sådan dräkt har jag aldrig sett, sade många. Inte ens något liknande!

Därmed visade det sig att det som i början verkade vara otur slutade lyckligt. Bältdjuret dansade hela natten på den stora festen och han blev mer och mer van vid att bära sin dräkt. När festen var avslutad bestämde bältdjuret sig för att ha den på sig även hemma. Men innan han kom hem upptäckte han ännu en stor fördel som hans nya klädsel hade. Utmattad som han var efter festen krympte han i den och sedan rullade han nedför alla kullarna på vägen ända tills han hamnade framför dörren till sitt eget hus. Då kan man förstå varför bältdjuret behåll sin förträffliga dräkt ända till våra dagar.

Månens nersotade ansikte

Luna

(en folksaga från Sydamerika)

Det var en gång en flicka som hette Alba. Hon levde ensam i sin hydda i en liten by, nära flodstranden. Flickan var både vacker, glad och vänlig, något som gjorde att hon var hon omtyckt av alla byborna. Alba hade en liten vän som besökte henne varenda eftermiddag: en kolibri. Den lilla fågeln brukade ta några varv runt Albas hydda och satte sig sedan invid hennes fönster. Alba var glad av dessa dagliga besök. På natten, när hon lade sig för att sova, glömde hon aldrig att tacka sin vän med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle, medan alla byborna sov, närmade sig en bevingad varelse Albas hängmatta. Hon kände dess närvaro och öppnade ögonen. När hon såg den blev hon rädd. Hon gav till ett skrik som gjorde att inkräktaren sprang iväg.

Alba reste sig ur sin hängmatta, gick ut ur sin hydda och tittade sig omkring, men såg ingenting konstigt. På morgonen tittade hon misstänksamt på alla män i byn. Flickan hoppades att hon skulle kunna avslöja den nattliga besökaren men kunde inte känna igen någon av dem. Till slut gick Alba till byns äldste och berättade om sitt bekymmer. Den vise gamle mannen lovade att han skulle utreda händelsen, men detta gav inget resultat.

En av de följande nätterna vaknade Alba av att någon ryckte i hennes hängmatta. Den som gjorde det sprang sin väg så att flickan inte hann se vem det var. Följande dag, tillbringade Alba sin tid med att göra planer på vad skulle hon göra för att själv avslöja den objudne gästen. Hon smide en massa planer, men sedan förkastade hon missnöjt den ena efter den andra. Hennes lilla vän, kolibrin, fortsatte komma till henne varje dag, som om ingenting har hänt. En dag märkte fågeln att Alba inte var lika glad som förut. Då frågade kolibrin henne:

– Vad är det som bekymrar den vackra flickan och gör att hon inte är lika glad som förut?

– Jag tänker på de avlägsna stjärnorna, svarade flickan.

– Vill du att jag ska flyga till himlen och plocka ner en av dem till dig?, skojade kolibrin.

Alba svarade inte för att hon grubblade fortfarande vad hon skulle göra för att fånga den nattliga besökaren. Plötsligt fick hon en idé! Hon gick till köket, tog fram en kastrull och gjorde en blandning av sot och juice och ställde den nära sin hängmatta. Precis den natten, kom inkräktaren igen! Denna gång var Alba på sin vakt och när varelsen var så nära henne att hon kunde nå dennes ansikte, räckte hon ut sin hand och smetade ner den med sina insmorda fingrar. Varelsen sprang sin väg, men Alba tänkte att nu kommer hon att lista ut vem som var den skyldige.

 

Nästa morgon gick Alba runtomkring i byn och granskade ansiktet på alla män och kvinnor som hon mötte. Hela dagen letade hon efter den nattliga besökaren, men till sin besvikelse, hade ingen av byborna några spår av den klibbiga blandningen på ansiktet. Trött och ledsen återvände hon till stugan. Det var dags att lägga sig, men hon kunde inte somna, utan tänkte hela tiden på den obehagliga händelsen från förra natten. Det var fullmåne. Alla byborna hade somnat i sina hyddor. Även Alba förberedde sig för att sova i sin hängmatta. Plötsligt ryckte hon till och gav till ett skrik av förvåning:

– Månen. Det var något märkligt med den! Vad är det som har hänt med månen?

Folket i byn väcktes av flickans rop och kom till hennes hydda för att se vad som hände. Flickan satt där bara och stirrade mot himlen. Där såg hon att månens ansikte, som förut varit helt vitt, nu var fullt av mörka fläckar. Då förstod Alba vem som brukade besöka henne under nätterna då hon hade väckts. Sedan dess kunde månen aldrig bli av med de svarta sotfläckarna som hon fick under sitt sista besök hos Alba. Och flickan kunde sova ostört utan nattliga besök.

Sagan om ljuset och spindeln

spindel 

(en folksaga från Sydamerika)

För länge sedan, häruppe i norden fanns inget ljus. Det var helt mörkt! Djuren kunde inte se, vart de gick; de krockade med varandra; de trampade varandra på tårna; de snubblade hela tiden… En dag tänkte den kloka ugglan att så kan man inte fortsätta ha det, utan man måste finna en lösning på problemet. Nästa dag kallade hon alla djur på möte och sade till dem:

– Mina vänner, det är dags att tänka och besluta tillsammans hur vi kan bli av med detta mörker.

Djuren mumlade på alla sätt och vis, för de visste inte vad de kunde göra. Till slut hördes rösten från en gammal kråka:

– På mina flygfärder till fjärran länder, har jag hört det att på södra delen av jorden finns gott om ljus. Där kan djuren se var de sätter sina tassar, hur stora träden är… ja, de kan t.o.m. se färgen på varandras ögon.

De andra djuren blev förvånade. De började ropa i munnen på varandra:

– Vi vill också ha det så!

– Vi vill ha ljus, så att vi kan se varandra!

– Vad väntar vi på? Någon skall gå och hämta ljus till våra trakter.

En modig råtta höjde sin röst högre än alla de andra:

– Jag kan gå att hämta ljuset! Och utan att vänta på svar, gav han sig iväg.

Efter många dagars resa, kom råttan till landet av ljus. Han nästan bländades av det. Hans ögon smalnade. Med blicken riktad mot marken, närmade han sig platsen där ljuset var som starkast och snodde lite ljus. Han stoppade det i sin yviga svans och sprang tillbaka. Han skyndade sig så mycket han kunde, men efter ett tag började värmen av ljuset bli så starkt att det brann upp råttans päls helt och hållet. När han nådde de nordliga trakterna, hade han inget ljus med sig för det hade slocknat. Så, djuren blev jättebesvikna för de var tvungna att leva kvar i mörkret. Då sade en hök:

– Jag ska försöka hämta ljus. Jag flyger högt, så jag tror att jag har bättre tur än råttan.

Höken gjorde precis som han sagt. Han flög högt och snabbt och kom snart till ljusets eldstad. Där flög han ner som en blixt och tog lite ljus. Sedan satte höken den på sitt huvud och flög tillbaka. Under resan, började ljuset bränna hans fjädrar i huvudet. Det brände så mycket att rovfågeln till slut blev helt skallig. Sedan slocknade ljuset. När djuren hälsade honom välkommen tillbaka, hade han inte ett uns av ljus kvar. Djuren blev ledsna igen. Inte bara ledsna men desperata också. Kommer de att leva för evigt i mörker när det på andra sidan jorden finns så mycket ljus!?

– Nu är det min tur, hörde de plötslig en tunn röst.

– Vem talar?, frågade alla.

– Det är jag svarade rösten.

– Vilken ”jag”?, frågade de andra djuren lite irriterat. Kan du inte säga ditt namn?

– Det är jag, spindeln.

De andra djuren blev inte glada när de hörde detta. Det hade förväntat sig att det var en större och starkare varelse.

– Det är sant att jag är gammal och liten, fortsatte spindeln, men jag har en plan!

De andra djuren var skeptiska, men de tänkte att det fanns ingenting att förlora om spindeln gjorde ett försök, han också. Då satte spindeln igång att genomföra sin plan. Först tillverkade han en lerskål försedd med lock. Sedan vävde han ett spindelnät och från det spann han en lång tråd som räckte ända till ljusets eldstad. Där hasade han ner sin gryta och lyckades få en portion ljus i den och täckte den snabbt med locket. Sedan drog han i tråden hela vägen tillbaka ända tills grytan hamnade bland djuren på jordens norra del. När de tog bort lergrytans lock kom ljuset ut och spred sig över hela skogen. Och inte bara över skogen, utan över land, slätter och berg.

Efter denna bragd fanns det ljus även på jordens norra del och spindeln blev respekterad av de andra djuren för sitt mod och sin påhittighet.

 

 

Eldflugan och den gamla busken

Eldfluga

(en folksaga från Sydamerika)

En stor färgrik eldfluga gjorde en tidig vår en resa för att besöka släktingar som bodde på ett annat ställe. Vägen var lång, hon flög länge och fram emot kvällen kände hon sig trött. Den lilla eldflugan bestämde sig för att övernatta på en enslig björnbärbuske som låg vid foten av en kulle. Busken var gammal och med avlövade, nerböjda grenar. Den beundrade den vackra eldflugan. Han tyckte om hennes vingar och hennes sätt att flyga, men han vågade inte säga ett enda ord till henne. Efter ett par timmar, långt in på natten, vågade busken att ta till orda. Han frågade eldflugan om hon ville gifta sig med honom:

– Vad säger du?, utbrast eldflugan. Du som är så gammal och ful! Inga löv har du och ditt ris böjer sig mot jorden i stället för att stå rakt och titta mot solen… Hur kan jag gifta mig med någon som du?

Fler ord bytte de inte med varandra.

När solen framkastade sina första strålar mot jorden, lyfte eldflugan och fortsatte sin resa. När hon kom fram, stannade hon flera månader hos sin släkt. En morgon var det dock dags att säga adjö till dem och inleda sin returresa. På vägen tillbaka följde hon samma rutt som hon redan kände till. Så småningom nådde hon kullen där hon mötte björnbärbusken i våras. Men… när hon tittade efter snåret fick hon en stor överraskning. Den gamla busken såg helt annorlunda nu. Den var föryngrad och bar ljusa gröna blad och hans ris var dekorerade med fina små vita blommor. Häpen av denna förvandling, närmade sig eldflugan och hälsade. Denna gång frågade hon om björnbusken ville gifta sig med henne. Då svarade busken:

– Nej, jag kommer inte att gifta mig med dig.

– Berätta åtminstone, vad du gjorde för att bli ung igen och så grann, bad eldflugan.

– Jag gjorde ingenting. Det var människorna som du ser där borta som gjorde upp en eld. Jag fick värme av elden och bytte utseende.

Eldflugan tittade bort och såg inte långt därifrån, några män som värmde sig vid en lägereld. Utan att tänka två gånger, närmade hon sig elden för att testa dess mystiska krafter. ”Jag vill också vara yngre!”, tänkte hon. Men så fort eldens lågor nådde henne, kände hon en brinnande smärta. Hon fjärmade sig från elden och flög tillbaka till björnbärbusken och började skrika förtvivlat:

– Hjälp! Hjälp! Jag brände mig! Det gör jätteont!…

– Gnid dig med mina blad, svarade busken, som tyckte synd om den stackars varelsen.

Eldflugan gnuggade sin kropp med all sin kraft för att få bort gnistorna som fastnade i hennes dräkt. Efter ett tag fick hela kroppen en askgrå färg förutom toppen av stjärten. Där blev det kvar en liten gnista. Hon försökte att få bort den också. Hon gned och gned, men utan resultat. Då förstod eldflugan att den gråa färgen på kroppen och ljuset på stjärten kommer att vara kvar där för alltid. Skamsen av sin nya utseende, vågade hon inte längre att fråga björnbärbusken om han ville gifta sig med henne. Hon väntade på gryningen och sedan flög hon direkt hemåt.

Sedan dess har alla eldflugor grå, nästan svart kropp och ett litet ljus på stjärten. Med den belyser de sin väg under mörka nätter. Och sedan dess brukar eldflugorna sväva runt björnbärbuskarna på våren, när de står i blom. Varför de gör detta?, kan man fråga sig.

En vikingahistoria

Corabia

Helge Hudingsbane och Sigrun

Helge var son till Sigmund och Borghild. Endast femton år gammal hämnar han sin fader genom att dräpa Hunding, saxarnas konung och därvid förvärva sig binamnet Hundingsbane. Helge fortsätter med krigiska dåd och en dag, när han står ombord sitt långskepp, får han besök av valkyrian Sigrun. Sigrun kan rida genom luften och över haven och känner till alla hans stordåd. Hon omfamnar och kysser honom, han blir omedelbart förälskad.

Sigruns fader, Högne, kung av Östergötland, har hunnit lova bort henne till Hödbrådd, son till kung Granmar av Södermanland. Helge samlar ihop en styrka vid Brändö och färdas till Granmars rike. Det utspelas ett stort slag som resulterar i att Helge återfår sin älskade och återvänder hem. På sin hemresa har han även Dag, den enda överlevare av kung Granmars släkt. Dag svär trohetsed till Helge. Sigrun och Helge viger sig och skaffar sig flera söner.

Dag får ingen ro, för att hedern kräver hämnd gentemot faderns baneman. Oden lånar honom ett spjut, som han genomborrar Helge med. Sedan går han till Sigrun för att beklaga sorgen. Då förbannar hon honom med denna galder: Må vinden mojna när du stiger på ett skepp, må hästarna inte bära dig vid jakt och ditt svärd inte skada någon annan än dig själv. Du skall fly in i skogen och hädanefter leva på as. Sedan begravde hon Helge i ett gravkummel.

En kväll berättar någon för Sigrun att man hade sett Helge rida runt sitt eget kummel, så Sigrun går dit för att få se honom. Helge dyker upp med håret täckt av frost, kroppen smutsig av blod och händerna våta av alla tårar han fällt efter sin älskade kvinna. De två delar de en skön natt tillsammans vid gravhögen. Innan dagen gryr, måste Helge dra sig tillbaka till Valhall medan Sigrun återvänder hem. Hela resten av sitt liv tillbringade hon med att vänta på att Helge skulle återvända ännu en gång vid gravkumlet.